Emerica

För helvete, att diskutera, eller ens försöka diskutera med en grupp på fyra där två av dem inte kan låta en prata till punkt är som dockteater med Thorsten Flinck, det mer horribelt och extremt segt. Sitter och försöker få fram några bra argument och blir avbruten konstant av de andra två som maler på om sina egna arbetserfarenheter och allt dom gjort i sitt liv praktiskt taget. Blir mer och mer irriterad och till slut säger jag ingenting. Tack för en givande diskussion, assfaces!

Nu ska man sitta och försöka sammafatta diskussionrn men kommer fan itne ihåg vad som sagts då det enda som ekar i huvudet är "När jag jobbade för Kenneth Blaha blaha i några månader på det hemmet så...". Kom till sak är cokså något som vissa borde träna på. ett utlägg över deras eget cv är inget jag behöver veta och defintivt itne när det itne ens hör till saken.

Nu ska det iaf pluggas och städas. Tänker även börja införa dagens bild igen vid behov.
Dagens bild

So long suckers!

Jag har genom livet lärt mig vissa saker, några saker mindre viktiga som att inte sätta ihop häftapparaten genom att hålla tummarna under (då man riskerar att häfta ihop sina tummar), andra saker mer viktiga, ja rent av livsnödvändiga. Livet innehåller mycket negativt, förluster, motgångar, missförstånd och brutna löften. Men, livet innehåller också lite positivism, kärlek, vänner, frihet och överraskningar.

Lite av min "livsfilosofi" går ut på att man har två skålar, en med lycka och en med olycka. Lika mycket i varje skål och det delas upp under ens livstid (så länge du lever vill säga, döden har inget med varken olycka/otur eller lycka/tur att göra men det är en annan sak). Om man har en period i livet där det känns som att man har enbart olycka så vänder det någon gång. Olyckan och lyckan kan inte existera utan varandra,.Utan att känna olycka kan du inte känna någon lycka och tvärt om. I så fall hade männsikan gått runt totalt likgiltig och inget hade egentligen spelat någon roll. Jag tänker även (ibland får man försöka extra hårt, i de svårare tiderna) att visst, jag har inget förhållande, saknar kärleken, har tappat kompisar och är inte nöjd med min kropp men jag har det bra på många andra sätt. Dessa negativa exempel ger mig mer förståelse i att försöka hålla fast och ta hand om det positiva i livet under denna mer negativa period.


Nu menar jag inte att man hela tiden, konstant ska vara superglad och inte få deppa och vara olycklig ibland. Det behöver man vara och man behöver FÅ vara olycklig. Att sopa olyckan under mattan funkar inte heller, definitivt inte. Men att ibland försöka se det positiva i vissa problem och nedstämdheter kan ge dig lärdom av misstag. Allting handlar i grund och botten om vad man själv vill få ut av sitt liv och kunna uppnå det man vill. Och jag ska inte börja med  "du kan bli och få precis vad du vill"-snacket utan istället påpeka att det viktiga är att du....
GÖR DET BÄSTA DU KAN!

Om du gör det bästa du kan, kan du (enligt min filosofi) också göra att saker och ting i ditt liv blir bättre. Intressen,  åsikter, moral och värderingar spelar självklart in och vissa saker vill man inte göra. Inga problem. Att ge upp vissa grejer i sitt liv, självklart! Jag ser inget fel i att "ge upp" något man prövat men inte är intresserad av.

Nu till det  lite mer negativa, lite mer konkreta i dagens blogginlägg. Om du har en negativ period, du känner dig som utskitet äppelmos och ser inga ljuspunkter i ditt liv. Då har man två val:

Klaga: Klaga kommer man långt med. Mycket ord och tankar men problemen kommer finnas kvar så länge du inte tar tag i dem och försöker lösa dem. Då tänker vissa "Men alla problem går inte att lösa själv". Jag svarar: självklart finns det problem som inte går att lösa helt men försök göra det bästa av situationen. Andra alternativet är...

GÖR DET BÄSTA DU KAN! Var självkritisk och fundera över om det kanske är något du kan göra, förändra eller tänka på för att underlätta för dig själv. Misstag och problem uppstår alltid och kommer alltid att uppstå, större eller mindre. All olycka drabbar inte EN människa! Olyckan drabbar alla, bara för att vissa kan se glada och lyckliga på utsidan betyder inte att de är problemfria och har blivit födda med guldbyxor.

Jag hoppas att några av läsarna förstår min livsfilosfi på vissa plan iaf. Jag hoppas bara att folk försöker fixa sina egna promblem, för det är inte bara alla andras fel. Visst, många ggr kan det vara det men inte alltid. Jag har inga agg mot människor som inte delar min filosofi. Jag vill bara försöka ge tips som kanske kangöra ditt liv bättre och lyfta några kilon från dina axlar när du känner dig nere och som om allt är emot dig. Kom bara ihåg:

GÖR DET BÄSTA DU KAN!

Du är den enda som kan leva ditt liv, ingen kan göra det åt dig...
(Anonym)

Nu har de flesta olika livsaspekterna i mitt liv förändras, studentlivet, kärlekslivet, privatlivet. Börjar med det mest intressant, jag har äntligen hittat min soulmate rent ut sagt,, han har funnits framför mig hela tiden, världens bästa John. I tre veckor har vi haft världens mysigast början på en vanligtvis tråkig höst. Kär upp över öronen och kan itne bli lyckligare. Studentlivet har ändrats genom att jag läser två nya kurser, mentorskap 15hp och Ledning och organisering av human service-företag 15hp. Blir mycket plugg och tentor nu, men känns la rätt bra ändå. Ointressant som fan att läsa.

Nåt intressant, jag blev extremt irriterad på fittan i lyxfällan som festa och shoppa upp sina kreditpengar på stureplan och inte har jobb för att hon tycker de betalar för dåligt. Hur kan man få ett sånt sjukt köpberoende och leva sina drömmar som man inte ens har råd med?! Nu har jag risk att gå in på djupt vatten och generalisera alltför mycket men det verkar ofta som att de som flyttar till sthlm får nåt sorts nytt stockholmssyndrom, att man måste visa sig rik och ha status för att över huvud taget synas eller finnas. Detta har jag sett bland många sthlmare och nyinflyttade i sthlm. De ändrar hela sin livsstil, från jordnära och fasktiskt intelligent till ett skal gjort av pengar, märkeskläder och Stureplans-groggar. Detta gör mig så mycket gladare att vara närmare Göteborgare än Stockholmare. Har fortfarande kvar värdigheten trots att mina dyraste jeans kostar 500:- och inte 2000:-, att jag inte äter lunch ute mer än max 2 ggr/månad. För fan, t.o.m stundeter i Sthlm verkar försöka leva för mer pengar än de har. De som har samma som oss andra studenter, 8200:-/månad av CSN, lägger pengarna på stureplan och märkeskläder. Fyfan, kom ner på jorden, en dag blir era märkeskläder out of fashion och dina skumpa-pengar hamnar i vasken, vad han ni kvar då? Ännu dyrare utgifter för nya kläder och dyrare skumpa på nåt jävla halvmörkt hängställe för avdankade tv-kändisar som skapar rubriker i aftonbladet för att de tafsat på nån 17-åring på krogen.

Nä nu ska jag ta ett glas vin, lugna ner mig och försöka fixa lite tålamod.
So long, suckers!