Emerica

Vill börja med att säga att jag inte fiskar efter några komplimanger, empati eller sympati. Bara en process som jag vill berätta om som kanske någon annan känner igen sig i. Om ni gör det så please berätta hur du tänker.

En mycket udda sak händer mig, och har hänt innan som förstör nåt så vansinnigt mycket, alla de relationer jag har. Man har dåligt självförtroende som det är, sjukt dåligt självförtroende om ni frågar mig (som det iofs handlar om här). Man är osäker på en relation, man tycker att man fortfarande är ful och dum osv. Då borde man ju när man känner sig säkrare på relationen få bättre självförtroende och faktiskt tycka att man är ganska okej, eftersom någoin annan tycker att du är okej som person. Men detta är inte fallet med mig. Så fort någonting går lite bättre, går åt det håll jag vill, så faller allt mitt lilla självförtroende i botten. Jag blir osäker på mig själv, gör allt för att itne trampa personen på tårna, säga nåt dumt, göra nåt fel. Minsta lilla kommentar fäller mig framstupa. Jag känner mig äcklig, dum, ful, onödig. Så fort jag säger något av det jag känner, om jag blir ledsen, arg, irriterad, vad som helst, så ångrar jag att jag sagt nåt, börjar ursäkta mig för att jag känner vad jag tycker. Varför skulle någon tycka om en så svag människa? En person som itne ens kan säga vad hon tycker? Hur mycket person är man då egentligen?
Detta händer så fort jag har en bra relation, eller börjar se en säkerhet i relationen. Man blir så rädd att förlora något/någon så man tror att allting som är Jag ska förstöra allt. Man är för jobbig, svartsjuk, ful, dålig i sängen, vad fan som helst.

För tillfället har jag (som ni kanske fattat) så jävla dåligt självförtroende. Om jag kunde skulle jag byta ut allt med mig själv. Personlighet, utseende, humör, allt.
I tidigare förhållanden har just mitt självförtroende förstört alltihop. Man tröttnar på någon som inte ens kan tycka om sig själv. Att alltid behöva bevisa för personen med dåligt självförtroende och känna att hon inte litar på det man säger, något man troligtvis tröttnar på.
En klyscha, det är insidan som räknas. Fine, men för fan, om inte jag kan leva med mig själv, varför skulle någon annan göra det?

Nu struntar jag fullständigt i om du som läsare tycker att jag sitter och tycker synd om mig själv, blottar ut mig i en meningslös blogg. Fine, do so! Välkommen och skratta, eller bli förbannade. Min blogg, mina tankar!
Varför ber jag alltid om ursäkt för mig själv?

Bitterfittan är fortfarande för trött på att klaga på nåt. Kan dock meddela att min och många andras tv-apparater e fucked up. Strömavbrott eller nåt fast allt annat funkar, iaf hos mig.

Om någon skulle vilja hitta en ny personlighet och ge mig den så säg till...
Har nog förstört en massa nu igen. Tror iaf det. som vanligt... Tror alltid att d e mitt fel, fast jag egentligen vet att dte inte är det.

So long suckers!