Emerica

Känner mig som en toavägg på tjejtoan i ett högstadium. Folk skriver saker, "jag hatar blaha", "Hon är en hora", blaha blaha men ingen vet varför och det gör inte saken bättre att skriva det på väggen. uppenbarligen vill man att hon/han ska veta om det men man vågar inte stå för det. Istället kan alla se det men ingen vet vem som skrivit det. 
Om alla skriver skitsnack på väggen blir den till slut full och klottret tas bort. Då kommer det nya människor och klottrar på den. Men det som skrivs på toaväggen kommer stanna där, den ger ingen förklaring.
Precis såhär känner jag mig, som en vägg på en tjejtoa på ett högstadium. Jag får höra saker från alla håll men innerst inne så bryr jag mig inte ett smack. Jag har mina egna demoner att ta hand om. Dessutom börjar man undra vem man kan lita på.

Det mest uttjatade uttrycket: "Men säg inte att jag har sagt det..."
Nu kommer många fråga vad jag menar, vem jag menar men jag orkar inte ens försöka förklara. Jag ska försöka bryta den onda cirkeln och inte lägga mig i andra människors problem.
Ett otroligt bra uutryck: "Not my problem..."

Hejsvejs!