Söka eller få?
Alla säger att kärleken hittar dig när du itne letar efter den. Om detta är sant vette fan men någon sanning finns ju i det talesättet. Har en kille som funnits i mitt liv ett tag, har setts några ggr, varit rätt close men aldrig blivit något seriöst. Nu har denna kontakt upptagits men vet fortfarande itne om det någonsin skulle kunna bli något seriöst. Känns dumt att försöka inleda något, lära känna varandra på nytt för att sedan se ifall det finns någon attraktion där. Om man inte känner någon attraktion nu, kommer den kunna växa fram senare efter man umgåtts mer? Och om jag redan har umgåtts med honom men inte känt något då, borde man skita i det då?
Jag har, efter ett fåtal förhållanden, blivit rädd för att bli för kär och öppna mig för mycket för någon av motsatta könet. Har varit singel i 1,5 år nu och har trivts med det FÖRUTOM när alla andra hittar underbara pojk/flickvänner och har seriösa förhållanden. Vill ju hitta någon att lita på, att älska, skapa ett gemensamt liv med. Men inte vem som helst. Och antagligen inte någon gammal kontakt eller flirt. Ändå blir jag lite nervös, pirrig och glad när jag ser honom. Dock inte när jag väl "har" honom. Då vill jag helst gömma mig, försvinna därifrån, inte vara med honom. Hur fan ska man då lyssna på sina känslor och sitt kroppsspråk?
Sen hade det varit skönt ifall någon först blir kär i mig, sedan blir jag kär i honom. Vill tine vara den första som slänger sig ut utan fallskärm och kanske klarar hoppet eller faller. Samtidigt är det svårt att ogilla någon som gillar dig ("It´s hard to dislike somebody hwo really likes you" som Elin Sigvardsson sjunger).
En annan sak som gnager mig är hur människor tänker när dom säger att de kan ta kritik men blir alldeles till sig om man säger något. Man säger att man vill ha en öppen kommunikation med sina nära och kära. Man vill veta ifall något har upprört eller irriterat dem, men när man väl öppnar munnen och säger något blir de så defensiva att de blir arga, ignorerar en eller ännu värre, säger att man ljuger. Ljuger man när man säger vad man tycker, vad man upplevt har hänt?
Självklart gillar ingen att få kritik mot sig om hur man handlat eller ännu värre, hur man är som person, men man kan diskutera saken och mötas på mitten. Inte vända sig bort, stänga av allt man sagt och praktiskt taget avsluta vänskapen. Sedan låter de dessa små dispyter gnaga under huden på dem även efter de säger att allting är löst och okej.
Om saker inte är lugna och man inte är nöjd med hur saken slutade, säg inte att det är okej! Det för hela vänskapen bakom ljus och blir den där falska vänskapen som väl ingen vill ha.
Det var nog allt jag hade för nu men more to come kanske.
Hejsvejs!
Jag har, efter ett fåtal förhållanden, blivit rädd för att bli för kär och öppna mig för mycket för någon av motsatta könet. Har varit singel i 1,5 år nu och har trivts med det FÖRUTOM när alla andra hittar underbara pojk/flickvänner och har seriösa förhållanden. Vill ju hitta någon att lita på, att älska, skapa ett gemensamt liv med. Men inte vem som helst. Och antagligen inte någon gammal kontakt eller flirt. Ändå blir jag lite nervös, pirrig och glad när jag ser honom. Dock inte när jag väl "har" honom. Då vill jag helst gömma mig, försvinna därifrån, inte vara med honom. Hur fan ska man då lyssna på sina känslor och sitt kroppsspråk?
Sen hade det varit skönt ifall någon först blir kär i mig, sedan blir jag kär i honom. Vill tine vara den första som slänger sig ut utan fallskärm och kanske klarar hoppet eller faller. Samtidigt är det svårt att ogilla någon som gillar dig ("It´s hard to dislike somebody hwo really likes you" som Elin Sigvardsson sjunger).
En annan sak som gnager mig är hur människor tänker när dom säger att de kan ta kritik men blir alldeles till sig om man säger något. Man säger att man vill ha en öppen kommunikation med sina nära och kära. Man vill veta ifall något har upprört eller irriterat dem, men när man väl öppnar munnen och säger något blir de så defensiva att de blir arga, ignorerar en eller ännu värre, säger att man ljuger. Ljuger man när man säger vad man tycker, vad man upplevt har hänt?
Självklart gillar ingen att få kritik mot sig om hur man handlat eller ännu värre, hur man är som person, men man kan diskutera saken och mötas på mitten. Inte vända sig bort, stänga av allt man sagt och praktiskt taget avsluta vänskapen. Sedan låter de dessa små dispyter gnaga under huden på dem även efter de säger att allting är löst och okej.
Om saker inte är lugna och man inte är nöjd med hur saken slutade, säg inte att det är okej! Det för hela vänskapen bakom ljus och blir den där falska vänskapen som väl ingen vill ha.
Det var nog allt jag hade för nu men more to come kanske.
Hejsvejs!
Kommentarer
Trackback
