Emerica

Det har nu gått en vecka sedan händelsen och jag har funderat mycket kring själva grejen. Jag har vid tillfällen försökt se ifall jag har gjort något fel, granskat mig själv och händelsen. Jag må låta självgod när jag säger detta men jag har inte gjort något fel. Kan inte komma på någonting själv och ingen annan heller. Jag känner att jag måste få skriva ut mina känslor om detta med vänskap och hur den fungerar och hur det ska tas hand om (på ett ungefär).

Alla snackar om att om det är tiktig vänskap kan man snacka om vad som helst och ta upp vad som helst. Man ska kunna diskutera igenom problemet och hitta en lösning och hittar man ingen sådan så kan man diskutera ifall man bara ska lämna den grejen eller gå skilda vägar. Men ni fattar, en vänskap ska hålla för ärlighet! Säga vad man tycker och ta diskussionen och sedan hitta någon lösning. Detta verkar vara en slags kodex för vänskap, enligt de flesta. Att vänskapen ska vara ärlig, det tycker nog alla. Hur kommer det sig då att (och nu risk fölr att låta väääldigt överdrivande men okej, ni som är undantag vet om vilka ni är) varje gång, av de få gånger det händer, jag säger ärligt vad jag tycker om något stör mig eller har gjort mig ledsen får en utskällning och en bruten vänskap med en gång eller ett "Jo, men det är okej, jag ska tänka på det, inga aggressioner" men sedan får höra skitsnack och vänskapen är kaputt?
Kan även tillägga att jag aldrig, ALDRIG skriker på folk eller blir väldigt arg, jag säger lugnt och stilla att jag itne är arg men lite besviken/ledsen. Visst, det kan betyda att dessa f.d. vänner man haft inte varit riktiga vänner eller att det itne var "menat" (med risk för att låta töntig) men kan människor itne bita ihop och välja sina krig. DET ÄR JU INGA STORA GREJER. Dessa gånger det hänt (alla typ) har det blivit ett helt sjujävla hönshus av en fjäder, knappt en fjäder ens från början. Hur orkar man lägga så mycket energi på något så litet och egentligen oviktigt.

Självklart gillar ingen att få kritik men de gånger jag fått kritik har det svidit men jag har ändå kunnat säga, och sedan följt det, att jag ska försöka tänka på det, förbättra mig. Och om jag inte kan förstå själva kritiken så säger man att "okej, jag håller itne riktigt med men för vår skull ska jag tänka på det." Hellre en vänskap med ärlighet än ytlig jävla vänskap som inte pallar någonting. Utifrån detta kan jag märka att den vänskap som har tålt mest konfrontationer och diskussioner oftast är den starkaste vänskapen i de "goda" tiderna.

All aggression emot att man försöker bibehålla en vänskap genom ärlighet har gjort att jag knappt vågar ta upp saker längre. Det förvärrar ju tydligen allting. Man får välja, vara ärlig och få en utskällning för att man försöker rädda vänskapen eller itne säga någonting och låta aggressionen växa på insidan tills det går åt helvete iaf. 
Jag kan faktiskt, med en viss heder, säga att jag försöker ta mig mod till att vara ärlig och berätta vad jag känner och vill att vänskap ska vara ärlig och även klara vissa hinder.

Kan man inte ta kritik från en bästa vän ska man inte säga att ärlighet är viktigt i vänskap. Dubbelmoral, kräks....

Ajja jag älskar iaf mina riktigta vänner, de som jag har övervunnit hinder med, som stöttar en när man har tagit kraft till att vara ärlig och även kritisk. Ni är riktiga vänner!

Ni andra kan la egentligen mest... dra åt helvete

Dagens bild

Hejsvejs!