Emerica

Satt igår och funderade, efter vissa sanningar kommit fram och tillbaka, på om man egentligen kan säga sina innersta hemlisar till folk? Även om människor är ens bästa vänner och de inte sårar en med flit, kommer saker fram som inte borde komma fram. Om man inte kan säga saker till människor, kommer de då förtära en själv då? Vissa saker kommer görqa det, det tror jag. Men jag måste få bestämma själv i vilken takt jag vill berätta det och när jag vill berätta det. Annars kan jag lika gärna hålla käften och itne säga någonting till någon, ta itu med det själv... Att sen andra osanningar kommer fram till folk man känner, som sårar nåt oerhört, gör ont när jag tänker på. Jag litar inte på många, och tyvärr måste jag väl säga, att jag litar på ännu färre nu.

Ändå kan jag från denna incident känna ett stort stöd. Det värmer att veta att ni bryr er om mig och att ni tänker på mig. Det är trors allt det vänskap går ut på (för mig iaf), att tänka och värna om den andra. Jag kommer itne vara arg på någon, men jag kommer vara försiktigare i fortsättningen.
Men om någon av er som nu vet om det säger det till någon mer utan att berätta det för mig innan, försvinner all tillit....

Tack mina underbara vänner iaf, för att ni finns och är så underbara, trots vissa snedsteg...

---

Nu ska jag snart iväg in till stan och träffa Elin (weeii), gå till systemet och Martinshop^^ Sen blir det middag och utgång till valand ikväll med mina favorittöser Frida, Fruida, Elin:D Ska bli så sjukt skoj!

Hejsvejs!