Emerica

Ja, på sätt och vid. Är glad att ingen annan än jag kan lösa mina emotionella problem. När jag väl löst dem är det enbart mig själv jag har att tacka. Jag kan känna mig stark. Det är så ofta jag känner mig svag, för svag för att kunna tänka realistiskt nästan. Men jag ska fanimej lyckas bli starkare.

Självsäkerheten får ta sin tid, kände mig säker förra veckan, men den muren har rasat till grunden. Bara att börja bygga upp den igen. kommer nog vara enklare när jag faktiskt är själv. I Halmstad blir jag ännu mer själv. Jag längtar verkligen.

Min styrka är inget att skryta med men jag har, enligt min far, en viss styrka. Jag är en stark tjej som kan säga vad jag tycker, stå för det och skäms inte för misstag och annat. Inte inför de flesta iaf. Men vissa människor kan alltid få en att känna den där irriterande osäkerheten så jag inte vågar säga vad jag tycker, eller knappt säga något annat heller. Vad är det som gör att dessa människor lyckas få en så rädd? Ja, det är en sorts rädsla. En rädsla för sig själv, att bli så utelämnad och utskrattad så man aldrig mer kommer våga säga något till någon.
Men jag kommer ta mig igenom detta, allt detta. Det tar sin tid men jag känner att jag redan är på väg. Förhoppningsvis blir jag ensam på den vägen. Annars försummar jag mig själv ännu mer.

Men ett steg i rätt rikting är att planera min fest den 28:e juli. Ska bli så sjukt skoj. Lite folk från Skövde kommer ner och hälsar på, och gamla klasskamrater, bästisar och festisar. Middagen innan kommer bli jätteskoj att lagfa dessutom. Och få klä upp sig och göra sig snyggast. (Ja, men va fan! Vem vill inte det?!)